Sitter på pendeln tillbaka till Kungsängen. Hem. Tänker tillbaka till 2007 och den paniken som rev i min själ då. Jag glömde mig själv där 2002 och 2007 kom sorgen, lättnaden och ilskan ikapp. Som en vägg. Och jag var ett snabbtåg på väg mot undergång. Vad stark jag var, trots att jag var svag. Jag höll ihop för barnens skull, de oskyldiga. Tack mina barn för att ni räddade mig! Som lärde mig att jag inte skulle dö om jag gick till postlådan, inte skulle svimma inne på affären, inte skulle skrika rakt ut av panik om jag gick utanför dörren. Idag åker jag pendeltåget själv, letar mig vilse men till målet kommer jag alltid. Tack mina barn